Vår 7-årige son har fått diagnosen ADHD vilket jag har svårt att ta till mej eftersom han är en liten kämpe.För ca 1 och halvt år sedan hamnade han ofta i slagsmål men har lärt sej att undvika att slå andra.Han kan nån enstaka gång bli så arg att han kastar saker(ca 1 gång per termin).Han lärde sej själv att läsa som 5-åring och är duktigt imatte.Det som inte går bra är att"jobba på" i skolan.Han har kompisar,undviker tävlingslekar där han kan
bli arg.Han sportar en del och hänger i med sina aktiviteter när andra barn ger upp.
Nu vill läkarna ge honom medicin och jag får inte detta riktigt att gå ihop.Han är charmig,artig,trevlig och har kompisar.
Jag tror inte på nått sett att han har fått fel diagnos.Är det fler än jag som känner så här att det stämmer men ändå inte?

Hej!
Barn med ADHD är lika olika/unika som alla andra barn sinsemellan. Det som förenar är att de har samma grundproblematik (men i olika grad), dvs kortfattat att barnen har stora svårigheter med arbetsminnet ("att komma ihåg medan man arbetar") som leder till uppmärksamhetproblem (hålla fokus på det man gör). Många gånger tror man att ADHD handlar bara om det som är synligt, dvs att man inte kan sitta still, att man bråkar, att man inte har sociala färdigheter m.m.

Av de inlägg vi får in på sidan så kan jag säga direkt att du absolut inte är ensam om de funderingar du har. Ni som är inne på sidan, skriv in era synpunkter!
mvh Erik Wirkberg

När jag läste inlägget fick jag en uppfattning om att du inte fått så mycket information om din sons diagnos. Detta är inte ovanligt, du behöver sätta dig in i din sons handikapp för att kunna vara det stöd han så väl behöver. Att han är en kämpe betvivlar jag inte, många av ADHD barnen är kämpar och han har ju fått en diagnos. Var glad för det. Min son fick sin diagnos när han var 5 år, den har hjälpt oss mycket. Det har varit lättare för de som satt sig in i hans problem att förstå hur han och vi föräldrar verkligen har det. Att läkarna vill att din son ska medicinera måste grunda sig på något, vi började använda Concerta i augusti 2004, innan dess ansåg vi inte att någon medicin behövdes. Inför tredje klass och de ökande kraven i skolan tyckte vi att det var lämpligt att börja.
Det är mycket som man inte förstår.. men vi vuxna måste lita på att vården ser till våra barns bästa.

Hoppas att allt går bra för er
Mvh
Alexanders mamma

 Hej!
Har en sjuårig pojke som precis börjat med Concerta. Han är en härlig, pigg och alert kille med ett humör som ti rytande tigrar! Koncentrationen har blivit mycket bättre med concerta och han kan nu också berätta om vad som hänt under skildagen och vad han tänkt om det just då. Det som dock blivit värre är humöret. Kan detta vara ett inkörs problem eller är det tyvärr kört med medicinsk behandling för honom?
Vi vill så innerligt att han ska få må bra för dessa utbrott sänker hans självkänsla och gör att många ser ned på honom, vår toppenkille!
Hälsningar Mamsen

 Hej "mamsen"!
Min erfarenhet med de barn jag arbetar med och som fått concerta är att det kan finnas inkörs problem. Men att de går över efter ett par-tre veckor. Kan du höra av dig igen om hur det går? Och ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter!
mvh Erik Wirkberg
 
Hej igen!
NU har sommaren gått och vi har haft en"lugn" sommar. Humöret har blivit mycket lugnare. Vår kille kan fortfarande bli mycket arg men hämtar sig mycket, mycket snabbare. Vi har varit lediga hela sommaren och haft det lugnt omkring oss och allt har fungerat bra. Enda "problemet" har varit att lillkillen blivit mycket kvällspigg, men det är ju ett hanterbart problem!
Tre dagar i skolan och fröken vill ha ett möte. "Det här går inte".....kanske behöver dosen höjas, men jag tycker det är väl tidigt att diskutera nu. Känns mer som fröken redan betämt att det inte ska funka. Själv är vår grabb nöjd med sina dagar i skolan, förutom att han blivit ledsen vid ett tillfälle och börjat gråta......men han blev inte arg som han tidigare blivit och det är ju ett framsteg.
Jag är djupt tacksam till den hjälp som Concerta redan givit, i vårt fall vore det med oetiskt att låta bli medicinering, appropå den negativa inställning som finns till behandling!
Kram Mammsen
Hej igen! Sommar vad underbart!? Sommarlovet har just börjat och vi föräldrar är helt slut 10veckor och ingen ro vi kan inte låta barnen gå ut och leka själva för då händer det något det går inte att ha dom i samma rum för då slåss dom vi kan inte åka någonstans för då får dom "spelet" fullständigt bara en tur till stranden ta slut på all ork. Sen kommer det dåliga samvetet alltid arg, trött och ledsen till och med barnen säger det. Jag tycker synd om alla ensamstående med bokstavsbarn bara en oplanerad tur till mat affären är en mardröm jag kan ju oftast välja att åka själv. Allt kräver planering lång tid innan men det är ju inte alltid det fungerar t.ex jag fick en akut tid hos doktorn till flickan och vi skulle iväg då vägrar pojken han sticker ut och gömmer sig jag åkte iallafall(vi bor ca 10min. gångtid från v.c.) när vi hade varit inne hos doktorn och kom ut i väntrummet så sitter han där och undrar om vi är klara precis som om inget har hänt ska man skratta eller!
gråta. Det är skönt att kunna skriva av sig lite frustration och veta att vi inte är ensamma. Lotta